onsdag 3 maj 2017

En dag...



Idag var en sån där dag då allt går fel. 








Först sitter jag på jobb och blev uppringd av frissan som undrar vart jag blivit av. Hade helt glömt bort att jag hade tid hos henne idag. 

Sen fick jag nej på ett jobb som jag var väldigt sugen på.

Passade på att handla på lunchen och gick från kontoret mot bussen med en handväska, en jobbväska med dator och två fulla och tunga matkassar. Precis när jag närmar mig busshållplatsen kommer bussen och jag inser att jag kommer missa den om jag inte lägger benen på ryggen. Med en handväska, en jobbväska med dator och två fulla och tunga matkassar.  Ehh... ser ni det framför er? nåja, jag hann i alla fall.

Väl framme på tågstationen där jag skulle byta från buss till tåg, var det tågstrul. Förseningar och spårändringar. Men jag hittade till slut rätt och tåget kom.

Halvvägs hem ropar tågvärden ut att tåget inte kommer stanna på min station. Den kommer stanna tre stationer före och det kommer erbjudas ersättningsbussar. Minns ni min handväska, jobbväska med dator och två fulla och tunga matkassar?

Jag samlade ihop allt och gav mig av tåget, i världens ände, kändes det som. Tillsammans med en grupp resenärer som säkert översteg befolkningsmängden i det lilla samhälle vi just stannat i. 

Och jag, min handväska, min jobbväska med dator och två fulla och tunga matkassar, väntade. Och väntade. Och väntade. Tills jag plockade upp mobilen och ringde hem för att berätta att jag blir sen. Och vad tror ni händer? Precis när jag ska svara ja tack på smset med frågan ska jag hämta dig? från maken, så dör mobilen!! Och i jobbväskan ligger en urladdad jobbmobil. 

Suck.

För att göra en lång historia lite kortare; jag lånade en främmande men vänlig medresenärs mobil och ringde maken, och han kom och hämtade mig. Tio minuter efter att bussen susat förbi mig... 

Nåja. Jag kom hem. Och jag tror jag landade hemma lika sent som jag skulle gjort om jag hoppat på den där bussen. Men två och en halv timme efter att jag lämnat kontoret...







Vad var det nu han sjöng om, Christer Björkman...



Inga kommentarer: